Minns mig som
jag var en gång
då allting sjöng
en livets sång
minns de tankar
jag då tänkte
minns den kärlek
jag Er skänkte
Så fin.
Ja, inte tänkte vi annat än att vi skulle få leva ihop flera år till.
Ja, innan sjukdomen kom alltså.
Inte trodde vi att sjukdomen skulle drabba oss heller.
Inte oss, utan någon annan.
Att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar, tills vi blev gamla.
Trots att vi inte fick bli gamla ihop så hann vi få smaka på livets efterrätt.
Våra små älskade barnbarn Saga och Filippa.
Dessa små underbara varelser
som mitt i allt gav oss/ ger mej så mkt. glädje.
Dessa små korta telefonsamtal med morfar, som gav ny energi till honom.
Dessa spellistor som morfar gjorde.
Alla filmer som de såg tillsammans på morfars dator.
Ja det är inte alla förunnat att få två så fina gullvippor.
Men kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha varit om C hade fått vara frisk.
Han som älskade barn. Vi skulle göra det vi gjorde med våra barn kan jag tro.
Tälta, åka till ALV, åka till Örarevet och grilla korv.
Ja, listan kan göras lång.
Allt kan jag göra med de små så klart.
MEN HAN FATTAS OSS I ALLT VAD VI GÖR.
// Ylwa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar